Kapitel 7

Jag hade ett starkt ljus i ögonen. Jag kunde känna mig och kunde öppna ögonen, men det gjorde jag inte än. Jag tänkte 'Jag är död. Jag är död! Men det känns så mänskligt!'. Jag fick panik. Jag kände att jag vred och vände på mig. I hastiga rörelser, men inte starka. Jag kände händer som grep tag i mig och jag spände upp ögonen av chock. Jag såg två personer som höll fast mig med fasta grep. De två personerna såg ut som läkare. Jag blev bara mer chockad. Jag la nu helt stilla med en lampa - med ett starkt ljus - i huvudet. Jag var lugn nu, men fortfarande chockad. Var jag på sjukhuset? Vad gjorde jag här? Varför är jag inte död? Var vi aldrig i hissen? Dog aldrig flickan?

Läkarna som var en tjej och en kille började fråga mig frågor och jag svarade ärligt, men var inte helt säker på vissa saker och frågade dem tillbaka.

När de gick försökte jag slappna av. Men efter bara en minut så kom en tjej in.

"Hej, du har en besökare.", sa den unga tjejen.

"Vem?", frågade jag med en rynkad panna.

"Mig", sa Seth och kom precis in. Han hade ett väldigt snyggt leende på läpparna när han kom in. Tjejen lämnad oss och Seth satt sig bredvid mig på en pall. Jag blev lite chockad och hade rynkorna i pannan kvar. Jag tittade inte på honom, vågade inte. Jag tittade mot motsatta hållet. Bet mig i läppen. Jag visste inte varför han ens försökte. "Mår du dåligt?", frågade han och jag visste att hans leende försvann, utan att titta på honom.

"Varför försöker du?", frågade jag och ignorerade hans fråga.

"Försöker med vad?", frågade han och lätt förvirrad. Jag vände huvudet till honom och blängde på honom.

"Varför försöker du prata med mig? Varför går du inte tillbaka till skolan och är med dina kompisar? Varför?", frågade jag honom och började bli arg.

Han lugnade mig med att ta på min axel. Jag tittade snabbt på hans hand och sen på hans ansikte.

"Jag gillar att prata med dig och mina kompisar lämnad mig vid köpcentrumet utan att ha en tanke vid att jag inte kanske skulle komma hem igen.", sa han med känsla. Det blev en paus.

"Hur fick det reda på att vi var där inne?", frågade jag.

"Det visste faktiskt inte... Tills din bror sökte upp den på morgonen efter. Det sa då att det skulle kolla, för det trodde det inte fanns någon i den, men sen hörde den mannen prat och tårar där ner och då kom det ner för att hämta oss.", sa han och slutade med ett leende. Det blev en lång paus denna gång. "Din bror är väldigt sjyst.", sa han.

"Ja, när han inte är nära mamma.", mumlade jag lågt.

Han tittade lite förvirrad på mig, men jag vände bort huvudet.

"Så... Hur länge har jag varit här?", frågade jag Seth.

"Cirka en vecka. Din puls har gått upp och ner. Du försvann ibland och alla trodde du var borta, men sen var du vid liv igen... Jag var riktigt orolig.", sa han och chockade mig.

Han log ett snett leende och jag skrattade lågt.