3
Jag och Demi tog fram böckerna för nästa lektion som var engelska.
”Okej, du måste berätta för mig vad som stör dig.”, sa Demi när hon inte kunde ta mer av att jag var stel och var riktigt okoncentrerad. Just då jag skulle börja berätta så kom Erik förbi oss och jag reste axlarna igen som jag kunde skydda mig från honom. Men han såg mig ändå, såklart!
”Hej Annie.”, sa han och kom fram till oss.
”Känner du honom?!”, frågade Demi när jag skulle hälsa tillbaka. Jag blängde på henne.
”Nej, det är därför han kan mitt namn.”, sa jag och tittade på Erik igen. ”Hej Erik. Detta är min vän, Demi.”, sa jag och gjorde en gest mot henne.
”Hej Demi.”, sa han och log. Han hade fortfarande den rösta som fick en att nästan svimma av förvirring och de ljusguldiga ögonen hjälpte inte mycket, men nu såg jag hur blek han verkligen var. Hon sneglade på honom och drömde sig bort.
”Hej snygging.”, sa hon och skrockade tyst. Jag petade till Demi med armbågen. ”Aj!”, klagade hon.
”Kom, vi går till nästa lektion nu.”, sa jag och vi tre gick tillsammans till nästa lektion. Han praktisk bara följde med oss.

Vi satt i matsalen och åt. Ibland fick jag en blick över till Demi som tittade drömmande på honom som om hon blev förälskad. Vi skrattade då och då när Erik berättade något som hans familj hade gjort. Vissa kunde man inte sluta skratta åt. När vi nästan var färdiga så såg jag Cameron kom fram till oss. Han lutade sig över bordet.
”Hej töntar. Jag måste fråga dig, Annie. Alla undrar: Har du peruk eller hårförlängning?”, frågade han mig och började gapskratta. Demi försökte skydda mig.
”Håll käften Cameron.”, sa hon.
”Ja, jag kan. Men inte du.”, sa han och reste ögonbrynen. Han vände sig mot mig igen. ”Så, vad är det?”, frågade han mig. Jag suckade och tittade på Demi. Jag ignorerade honom totalt. ”Okej, falskt.”, skrockade han och gick tillbaka till sitt bord. Vi alla tre tittade på honom när han gick.
”Vilken tönt! Lyssna inte på honom, Annie.”, sa Demi när hon såg att jag lutade huvudet ner mot bordet. Det lätt plötsligt som ett morrande ljud och både jag och Demi tittade på Erik som hade kolsvarta ögon. Jag rykte till och Demi satt med gapande mun. Han tittade… hatande på Cameron.
”Erik? Är du okej?”, frågade hon det var bara en viskning. Men han rakade på ryggen för han hade lutat sig framåt och blundade. Jag kastade en snabb blick på Demi och sen tillbaka på Erik. Han öppnade ögonen och det var guld färgade igen och han log.
”Ja, jag är okej.”, sa han, men jag var inte riktigt övertygade.
Vi satt och pratade en stund till tills någon störde oss med att ta Erik på axeln. Han tittade upp på killen, mannen kunde man nog också kalla det, log och skrattade till. Sen tittade båda av dem på oss.
”Tjejer, detta är Dominic Smith. Min storebror. Dominic, detta är Demi och Annie.” När han presenterade oss pekade han på oss. Eller peka gjorde han nog inte?
”Wow, du har fått snygga vänner på en dag. Lycko.”, sa han och satt sig bredvid mig.
”Och snacka om snygg.”, sa Demi och blinkade till Dominic. Jag såg plötsligt en person som jag visste Demi undvek. Så jag lutade mig över bordet en bit.
”Demi, titta.”, viskade jag och pekade med ögonen till vänster om mig. Hon tittade till vänster och vände huvudet tvärt tillbaka till mig när hon såg vem som var på väg hit. Han hade sett oss. Aj!
”Hej, Demi.”, sa han och lutade sina händer på ryggstödet på Demis stol.
”Hej, Joel.”, suckade hon och tittade inte på honom.
”Jag ville fråga dig en sak, Demi. Vill du kanske… gå på skolbalen med mig?”, sa han och tittade på mig när han sa det för han inte kunde se på Demi. Han hade rött, kort och lokigt hår. Han var en av de trevligaste killarna på skolan, men gick inte i vår klass. Han var rätt klantig. Demi tittade på mig med stora ögon.
”Joel…”, suckade hon. ”Jag måste tänka på det.”, sa hon och såg vettskrämd ut. Men jag tror att Joel inte såg det, utan bara hörde det.
”Okej, tänkt du.”, sa han besviket och gick där ifrån. Hon suckade igen och såg lika besviken.

Slut på kapitel 3