Kapitel 8

Seth och jag var nu på väg till skolan tillsammans, han sa till mig innan att han inte skulle gå till skolan för än jag gjorde det. Han höll min hand tills vi kom in till skolgården, då jag släppte hans hand.

Jag såg var han var på väg till och jag stannade. Han vände sig om och stod framför mig, närmare än jag ville att hans skulle göra. Jag tittade på honom, med plågad blick. Det gjorde honom orolig.

"Har du ont, Claire?", frågade han och sa mitt namn i en mening för första gången.

Jag skakade på huvudet.

"Men jag kommer inte gå fram till dina kompisar, det kan du glömma.", sa jag.

"Okej. Ska vi gå till klassen?", frågade han med ett leende. Jag skakade på huvudet till svar. Han rynkade pannan, han vara förvirrad.

"Det är här vi splitras igen.", sa jag och gick förbi honom.

Han var chockad. Men grep tag i min arm och vände mig om.

"Vad menar du?", frågade han.

"Vi lever i två olika världar och du kommer in till min, men jag kan inte komma in i din.", sa jag.

"Okej, då kommer jag in i din.", sa han och ett lite leende kom, men inte det han hade innan.

Jag skulle fortsätta när jag hörde Jeff - Seths bästa kompis - kom mot oss.

"Hej, Seth!", ropade han och jag försökte fly, med att fly från Seth var ju omöjligt och han tog bara tag i min arm igen.

Jeff tittade på Seth med upp höjda ögonbryn, han verkade chockad.

"Var har du varit?", frågade Jeff Seth och blängde på mig. Jag tittade ner.

Seth bara stod där och skakade på huvudet. Sedan log han hotfult. Ingen var bred på det som hände, inte ens jag.

Han lyfte sin högra knyt näve och slog till honom på näsan. Det började blöda och jag började skratta, kunde inte hålla mig. Jeff tittade hotfullt på mig och jag stängde munnen och förstod plötsligt vad jag höll på med.

"Tycker du det är roligt?", frågade han mot mig.

Jag kunde inte fråga, jag var som fast frusen. För att han var hotfull just nu och för att jag inte var bered på det Seth gjorde innan.

"Du behöver inte titta på henne. Hon har inget att göra med detta. Det är bara du och jag som är inblandade.", sa Seth lugnt till Jeff.

Det fanns många personer runt Jeff som hjälpte honom att få näsblodet att sluta. Det fanns många runt skolgården som tittade på.

"Vad snackar du om?", frågade Jeff arg och förvirrad.

"Jag höll på att dö, och du struntade i om jag gjorde det, eller hur?", sa Seth och höll sig fortfarande lugn.

Alla runt Jeff andades in av chock. Jeff såg förvirrat på Seth.

"Jag trodde du hade kommit hem."

"Försökte du ringa hem till mig sen?"

"Nej."

"Det bevisar bara att du inte bryr dig... Så det är därför jag säger så här nu. 'Du är en stor idiot och du kommer till helvetet. Du ljuger dig igenom dina vänner och ditt liv. All runt dig är idioter, och jag var en. Men inte längre. Nu har jag en flickvän och du kommer inte i närheten efter detta. Annars ångrar du dig för resten av livet.'", sa han och lätt som ett hot.

Kapitel 7

Jag hade ett starkt ljus i ögonen. Jag kunde känna mig och kunde öppna ögonen, men det gjorde jag inte än. Jag tänkte 'Jag är död. Jag är död! Men det känns så mänskligt!'. Jag fick panik. Jag kände att jag vred och vände på mig. I hastiga rörelser, men inte starka. Jag kände händer som grep tag i mig och jag spände upp ögonen av chock. Jag såg två personer som höll fast mig med fasta grep. De två personerna såg ut som läkare. Jag blev bara mer chockad. Jag la nu helt stilla med en lampa - med ett starkt ljus - i huvudet. Jag var lugn nu, men fortfarande chockad. Var jag på sjukhuset? Vad gjorde jag här? Varför är jag inte död? Var vi aldrig i hissen? Dog aldrig flickan?

Läkarna som var en tjej och en kille började fråga mig frågor och jag svarade ärligt, men var inte helt säker på vissa saker och frågade dem tillbaka.

När de gick försökte jag slappna av. Men efter bara en minut så kom en tjej in.

"Hej, du har en besökare.", sa den unga tjejen.

"Vem?", frågade jag med en rynkad panna.

"Mig", sa Seth och kom precis in. Han hade ett väldigt snyggt leende på läpparna när han kom in. Tjejen lämnad oss och Seth satt sig bredvid mig på en pall. Jag blev lite chockad och hade rynkorna i pannan kvar. Jag tittade inte på honom, vågade inte. Jag tittade mot motsatta hållet. Bet mig i läppen. Jag visste inte varför han ens försökte. "Mår du dåligt?", frågade han och jag visste att hans leende försvann, utan att titta på honom.

"Varför försöker du?", frågade jag och ignorerade hans fråga.

"Försöker med vad?", frågade han och lätt förvirrad. Jag vände huvudet till honom och blängde på honom.

"Varför försöker du prata med mig? Varför går du inte tillbaka till skolan och är med dina kompisar? Varför?", frågade jag honom och började bli arg.

Han lugnade mig med att ta på min axel. Jag tittade snabbt på hans hand och sen på hans ansikte.

"Jag gillar att prata med dig och mina kompisar lämnad mig vid köpcentrumet utan att ha en tanke vid att jag inte kanske skulle komma hem igen.", sa han med känsla. Det blev en paus.

"Hur fick det reda på att vi var där inne?", frågade jag.

"Det visste faktiskt inte... Tills din bror sökte upp den på morgonen efter. Det sa då att det skulle kolla, för det trodde det inte fanns någon i den, men sen hörde den mannen prat och tårar där ner och då kom det ner för att hämta oss.", sa han och slutade med ett leende. Det blev en lång paus denna gång. "Din bror är väldigt sjyst.", sa han.

"Ja, när han inte är nära mamma.", mumlade jag lågt.

Han tittade lite förvirrad på mig, men jag vände bort huvudet.

"Så... Hur länge har jag varit här?", frågade jag Seth.

"Cirka en vecka. Din puls har gått upp och ner. Du försvann ibland och alla trodde du var borta, men sen var du vid liv igen... Jag var riktigt orolig.", sa han och chockade mig.

Han log ett snett leende och jag skrattade lågt.