Kapitel 6

Seth satt sig bredvid mig och jag lutade huvudet mot hans axel. Han la armarna runt mig och jag bara grät och grät. Jag var riktigt rädd!

Kille lutade mitt sin flickvän och var ledsen och besviken på sig för han inte kunde rädda henne. Mannen satt bredvid kille och tröstade honom, men det fungerade inte så bra.

Efter några timmar, när vi bara hade suttit här så fick jag svårt att andas. Jag började flämta.

"Är du okej?", frågade Seth mig. Jag skakade på huvudet och efter en stund skakade jag i hela kroppen. Jag visste inte vad som hände.  Seth började bli orolig. Jag flämtade högre och snabbare för varje minut.

"Vad händer?", frågade mannen med uppspärrade ögon när han såg Seth lägga mig ner på golvet.

"Vet inte. Hon har svårt att andas.", sa han skräckslaget.

"Det är för lite syre här inne." Hörde jag mannen säga, men jag började redan försvinna. Jag såg bara suddiga kroppar, inget mer. Jag hörde dem, men såg inget.

Efter en stund, jag kunde inte räkna ut hur länge, det kunde ha gått timmar eller minuter. Så hörde jag en stor duns från taket. Men jag kunde inte öppna ögonen, det var som hjärnan hade stängt av sig. Det tog ändå andan ur mig. Efter någon minut hörde jag skruvar som lossnade.

"Tack gode gud!", hörde jag mannen skrika.

"Är ni okej där ner?", frågade en mans röst från taket.

"Eh, nej.", svarade Seth.

"Vad har hänt?"

"En av tjejerna har död för några timmar sedan och den andra andas fortfarande."

"Åh.", svarade mannen tillbaka.

Sen blev allt svart igen, jag såg inget. Kände inget! Men jag kunde höra mig själv tänka. Det var så galet! Men jag kunde inte göra något. Jag visste att jag skulle dö, det var ingen annan väg att välja här. Jag kunde bara ge upp.